Bokmärket hon aldrig flyttade

En egen skönlitterär berättelse. Personerna och samtalen är påhittade; koranhänvisningen anges nedan.

Bokmärket var en inköpslista.

Ris. Linser. Tvål. Apelsiner, om de var fina.

Hennes mor hade skrivit den på baksidan av en elräkning och vikt papperet två gånger för att det skulle få plats mellan sidorna. Amina mindes att hon hade protesterat. Det fanns riktiga bokmärken i lådan. Det fanns till och med ett grönt sidenband fastsytt i själva Koranen.

”Den här låg närmare”, hade hennes mor sagt.

Tre år senare låg listan fortfarande kvar.

Amina dammade omslaget varje fredag. Hon förvarade boken på den översta hyllan, långt från ångan i köket och fönstret där regnet ibland tog sig in. När besökare lade märke till den sade hon att den hade tillhört hennes mor. De sänkte rösten och hon bytte samtalsämne.

Hon hade blivit mycket skicklig på att vårda en bok som hon inte stod ut med att öppna.

En torsdagskväll drog hennes dotter en stol över köksgolvet.

”Vad gör du?” frågade Amina.

”Hämtar mormors Koran.”

”Låt den vara. Du kommer att ramla.”

Maryam klättrade ner. Som åttaåring lydde hon fortfarande tillräckligt snabbt för att Amina skulle må ännu sämre efteråt.

”Kan du hämta den då?”

”Varför?”

”Jag vill läsa den med dig.”

Amina vände sig tillbaka mot diskhon. En sked hade fallit ner i en kopp, och hon ägnade lång tid åt att försöka få upp den.

”Du har din lektion på lördag.”

”Jag vet.”

”Din lärare hjälper dig.”

”Jag ville ha dig.”

Skeden lossnade. Amina lade den bredvid kranen.

Hon hade svar när läxor inte var färdiga, strumpor var försvunna eller någon fick ont i magen mitt i natten. Hon kunde förklara varför månen verkade följa deras bil. Hon kunde laga fickan på en skoljacka så prydligt att Maryam aldrig hittade revan.

Men det här var en liten begäran, och hon kunde inte förmå sig att säga ja.

”En annan kväll”, sade hon.

Maryam nickade, bar tillbaka stolen och började berätta om något som hade hänt i skolan. Amina lyssnade alltför noga. Hon skrattade en sekund för sent.

Den natten, när hennes dotter hade somnat, stod hon framför hyllan.

Sista gången hon hade läst bredvid sin mor hade hon haft bråttom. Det var alltid något. En buss att hinna med. Ett meddelande att besvara. En kastrull som stod kvar på spisen.

Hennes mor hade stoppat henne vid ett ord och bett henne försöka igen.

”Du kan det”, hade hon sagt. ”Ge det en stund.”

Amina hade försökt. Sedan hade hon tittat på klockan.

Hon mindes den blicken tydligare än ordet. I tre år hade hon önskat att hon kunde gå tillbaka och lämna telefonen i ett annat rum.

Nu sträckte hon sig upp, tog ner Koranen och satte sig vid köksbordet.

Utan att tänka på det öppnade hon den där papperet väntade.

Sura Az-Zumar. Vers 53.

Hon kände igen stället. Flera år tidigare hade de läst en översättning tillsammans, och hennes mor hade bett henne läsa nästa vers också, så att de kunde följa avsnittet i stället för att stanna vid en mening de tyckte om.

I kväll hittade Amina översättningen på sin telefon. En rad fångade hennes uppmärksamhet: ”Do not lose hope in Allah's mercy.”

Hon läste de omgivande verserna. De talade om barmhärtighet, ånger och att vända sig till Allah. Hon satt med dem en stund. Sedan såg hon åter på den vikta räkningen.

Ris. Linser. Tvål.

Under hela den här tiden hade hon behandlat den som ett minne från en sista stund. Men hennes mor hade planerat middagen. Hon hade räknat med att behöva tvål. Hon hade tänkt granska apelsinerna, förmodligen bli besviken på den första påsen och fråga handlaren om han hade några andra.

Amina log nästan. Sedan grät hon.

Det fanns ingen som sade åt henne att vara tapper, så det var hon inte. Hon grät tills näsan var täppt och vattenglaset bredvid henne hade blivit varmt.

Innan hon gick och lade sig ställde hon Koranen på bordet där Maryam kunde se den på morgonen.

Hennes dotter såg den innan hon såg frukosten.

”Ska vi läsa?”

”Efter skolan. En liten stund.”

”Från mormors ställe?”

Amina rörde vid det vikta papperet.

”Från ett ställe du känner till. Du får välja.”

Maryam valde en kort sura som hon höll på att lära sig. Hon valde stolen bredvid sin mor, trots att hon vanligtvis föredrog den som var vänd mot fönstret. Hon valde att börja genast, med skolväskan fortfarande på ryggen.

”Din väska”, sade Amina.

”Oj.”

Maryam släppte ner den på golvet och började om.

Vid den tredje versen tvekade hon. Amina väntade. Elementet knäppte. En bil körde förbi utanför. Maryam försökte med ordet en andra gång och sneglade sedan åt sidan efter hjälp.

Amina mindes hur hon själv hade sett på sin mor tvärs över samma bord.

”Ge det en stund”, sade hon.

Maryam försökte en gång till. Den här gången kom ordet.

De läste i sex minuter. Kanske sju. Det fanns ett misstag som Amina kunde hjälpa till med och ett annat som hon var osäker på. Det skrev hon ner till lördagens lektion.

När de var färdiga satt Maryam kvar på sin stol.

”Kunde mormor alltihop?”

”Nej.”

”Jag trodde att hon gjorde det.”

”Hon kunde mycket. Hon lärde sig fortfarande.”

Maryam funderade på det. ”Även när hon var gammal?”

”Även då.”

”Det är ganska lång tid att hålla på och lära sig.”

”Det är det.”

Hennes dotter verkade nöjd. Hon tog upp skolväskan och gick för att hitta något att äta.

Amina satt kvar vid bordet. Hon hade väntat sig att det skulle kännas som att förstöra något om hon började läsa igen. I stället hade hon ägnat de flesta av de minuterna åt att lyssna noga på sin dotter. Hon kunde fortfarande minnas sin mors röst. Hon kunde höra Maryams också.

Nästa kväll glömde de.

Amina arbetade sent. Maryam spillde soppa över läxorna. Vid läggdags var de trötta och irriterade, och Koranen låg oöppnad mellan en samtyckesblankett och ett paket näsdukar.

På lördagsmorgonen såg Amina den och kände den gamla besvikelsen börja växa. Redan, tänkte hon.

Då kom Maryam in i köket med bara en strumpa på sig.

”Kan vi läsa före min lektion? Jag vill visa dig den bit jag har övat på.”

”Vi missade i går.”

”Jag vet. Kan vi nu?”

Amina drog fram en stol.

Under veckorna som följde läste de vissa kvällar och missade andra. Ibland blev Maryam otålig. Ibland blev Amina det. En gång fick ett välbekant avsnitt Amina att gråta, och hon behövde förklara att Maryam inte hade gjort något fel. De tog en paus för te och återvände till det nästa dag.

Boken fick en plats i deras vanliga liv. Frågor till läraren låg instuckna bredvid den. Maryams gröna penna rullade in under den. Amina började lämna telefonen på köksbänken när de satte sig.

En kväll hittade hennes dotter inköpslistan.

”Är det här mormors handstil?”

”Ja.”

”Den liknar din.”

Amina tog papperet. Ingen hade någonsin sagt det förut. Hon studerade de smala bokstäverna och den hastiga svansen på det sista ordet. Sedan såg hon på en lapp som hon hade skrivit till skolan samma morgon.

”Lite grann”, sade hon.

”Ska vi behålla den?”

”Ja.”

”Men vi har kommit förbi den sidan.”

Ett ögonblick ville Amina lägga tillbaka den precis som den hade legat. Hon kände till vikningen, vinkeln och den lilla pappersremsa som stack upp ovanför sidorna. Hon hade bevarat de sakerna oförändrade så länge.

I stället hittade hon ett kuvert i lådan. Hon lade listan i det och skrev sin mors namn på framsidan.

Maryam såg på henne. ”Vad ska vi använda nu?”

”Det finns ett band.”

Hennes dotter undersökte det gröna sidenet och markerade stället där de hade slutat. Sedan stängde hon boken försiktigt med båda händerna.

Amina lade undan kuvertet. Vid köksbänken rev hon av ett nytt ark från det lilla block som de använde till inköpslistor.

Ris. Linser. Tvål.

Hon stannade upp och lade sedan till apelsiner.

”Om de är fina”, sade hon.

”Får jag följa med?” frågade Maryam.

”Ja. I morgon.”

Koranhänvisning — Det korta översättningscitatet kommer från sura Az-Zumar 39:53, översatt av dr Mustafa Khattab, The Clear Quran, så som det visas på Quran.com. Läs verserna 53–55 tillsammans för att följa det omgivande avsnittet. Berättelsen är en skönlitterär reflektion, inte tafsir eller en skildring av verkliga personer.

Läsning efter berättelsen

Som ett praktiskt komplement till Aminas påhittade återkomst erbjuder dessa guider ett kort första läspass och ett sätt att reflektera utan att göra en personlig reaktion till tafsir.

Fortsätt med Så återvänder du till koranläsningen efter ett långt uppehåll eller Reflektion över Koranen och tafsir: så håller du dem åtskilda.